Onsdagen den 8:e september kom mycket välkomna nyheter från regeringen. Miljöminister Per Bolund presenterade ett driftstöd för att fånga in och lagra koldioxid genom bio-CCS. Knappt hann förslaget lämna regeringskansliet och lufta offentligheten så var Centerpartiet där och bejakade initiativet: ”Det är bra att regeringen fattat att vi behöver göra allt för att stoppa klimatproblemen. Det är dåligt att de inte förstått att 2026 är alldeles för sent och att 400 miljoner inte lär bli mer än en aktör. Ingen konkurrens, ingen teknikutveckling”, skrev partiets energipolitiska talesperson Rickard Nordin på Twitter.
I måndags presenterade Moderaterna sin nya klimatpolitik och deklarerade: ”Klimatpolitiken måste ta tillvara på näringslivets förändringskraft. Vi vill därför stärka satsningen på ”Industriklivet”, och tekniker för att fånga in och lagra koldioxid ska användas i stor skala för att snabbt minska och till och med åstadkomma negativa utsläpp.”
Fyra av riksdagens partier har alltså på kort tid deklarerat faktumet att negativa utsläpp behöver vara en del av Sveriges klimatpolitik och i botten ligger dessutom ett konkret regeringsförslag. Vilket politiskt genombrott!
För oss som dagligen arbetar med att utveckla bio-CCS är det politiska stödet helt avgörande. Det handlar såväl om att skapa ekonomiska incitament som att anpassa lagar och regler. Att näringsliv och politik jobbar mot samma mål är en förutsättning för att vi snabbt ska kunna få de klimatpolitiska åtgärder som behövs på plats. Och det är bråttom. FN:s klimatorgan IPCC har sedan tidigare pekat på hur bråttom det är och den senaste rapporten skruvar upp behovet av att det ska gå snabbt. Deras slutsats är att negativa utsläpp behövs vid sidan om drastiskt minskade utsläpp om vi ska klara Parisavtalet.
För att bio-CCS ska bli en realitet och kunna bidra är finansieringen en nyckelfråga. Att fånga in och lagra koldioxid kostar och här handlar det om att etablera en helt ny svensk industri. Det mesta pekar på att en internationell marknad för negativa utsläpp kommer att växa fram på sikt. Men om inte aktörer som vi är med och bygger denna uppstår den inte av sig själv, ett klassiskt moment 22.
Ekonomiskt stöd från den svenska politiken är ett av de ben som vi på Stockholm Exergi behöver för att få ihop kalkylen. Men tyvärr är regeringens förslag på 400 miljoner kronor per år och totalt 6 miljarder kronor över 14 år inte tillräckligt. Det räcker helt enkelt inte för att större anläggningar som till exempel vår vid biokraftvärmeverket i Värtan ska kunna byggas. Resultatet blir då att kostnaden per infångat ton koldioxid blir högre och att betydligt färre ton i kolsänka skapas än vad som är nödvändigt för att Sveriges klimatmål och ytterst Parisavtalets temperaturmål ska nås. Därmed går Sverige miste om de mest kostnadseffektiva sätten att lagra koldioxid, det tycker vi är synd.
Det är också viktigt att ramverket blir rätt, annars riskerar Sverige att grusa möjligheterna att skapa den exportindustri som negativa utsläpp har möjligheten att bli. För trots allt så är ju utsläppsfrågan global och kan våra insatser här bidra till nödvändiga insatser utanför våra gränser tycker jag att det är bra. Framförallt då vår möjlighet att göra negativa utsläpp är större än i många andra länder som därför potentiellt vill köpa tjänsten av oss. Vi vet att intresset finns för att köpa negativa utsläpp, här har vi en chans att etablera en ny exportindustri som samtidigt sätter Sverige på den internationella klimatkartan.
Med det politiska uppvaknandet i frågan som vi ser nu hoppas vi på att det i grunden mycket positiva regeringsinitiativet kommer att utvecklas och omfatta en större budget. En budget som gör att vi klarar de mål Sverige satt med klimatlagen i linje med Parisavtalet. Samtidigt jobbar vi på Stockholm Exergi både med att få stöd från EU:s innovationsfond och möjligheterna med att sälja negativa utsläpp till andra aktörer.
Jag är optimistisk realist. Jag vill tro att vi som land kommer att greja det här, politikens tydlighet gör mig positiv. Men samtidigt är det obruten terräng som vi ska igenom på mycket kort tid. Friktionen på väg mot vårt gemensamma mål måste vara minimal.
