Vi minskar både växthusgaserna och miljögifterna i naturen genom att bränna avfallet för att skapa el och värme istället. Det är ett bra komplement till materialåtervinning, men vi arbetar för att en allt större del av stockholmarnas avfall ska sorteras och bli till nya, användbara material.

För några decennier sedan lade vi i Sverige det mesta av vårt avfall på soptippar, deponier. År 2002 infördes ett långtgående deponiförbud, av goda skäl. Även EU har beslutat att sopbergens tid är förbi, men omställningen kommer ta lång tid. I de flesta EU-länder lägger man fortfarande soporna på hög. Det handlar om stora högar, i storleksordningen 100 miljoner ton per år.

Deponering är det sämsta möjliga sättet att ta hand om avfall, av tre viktiga skäl. I soptippar där organiskt material deponeras skapas den aggressiva växthusgasen metan, som är 28 gånger kraftigare än koldioxid. Dessutom innehåller avfall tungmetaller och andra miljögifter, som kan förgifta grundvatten och sjöar om det läcker ut. Slutligen innebär deponering i de allra flesta fall att avfallets potential som återvunnen råvara eller energi inte tas till vara.

Om deponi är det sämsta möjliga så är det bästa såklart att aldrig skapa avfallet från första början. Däremellan finns det flera olika sätt att ta hand om avfallet där energiåtervinning enbart är en av flera möjligheter. Den så kallade avfallstrappan visar en hierarki mellan olika metoder.

Avfallsförbränning fungerar som samhällets njurar

Vi skapar inte bara värme och el i våra avfallsanläggningar. Vi ser också till att tungmetaller och andra farliga ämnen inte hamnar i naturen eller i nya produkter.

Redan när vi eldar avfallet brinner många giftiga och miljöfarliga organiska ämnen upp. Det som inte brinner upp, som tungmetaller, renar vi i flera steg där vi lyckas fånga allt utom en mycket liten andel. Våra reningsanläggningar tar faktiskt lika stor plats som själva pannorna. På så sätt kan man säga att våra anläggningar fungerar som samhällets njurar genom att farliga ämnen plockas bort från kretsloppet.

Funktionen som njurar kommer på lång sikt att bli allt viktigare. I takt med att samhället blir bättre på att sortera och materialåtervinna, kommer nämligen våra avfallsbaserade bränslen i allt högre grad bestå av sådant som inte kan eller bör återanvändas.

Sverige behöver bli bättre på återvinning

Sverige är ett av världens bästa länder på att hantera avfall. Det beror på att vi är riktigt bra på att sortera och återvinna både material och energi. Det är nåt vi alla bidrar till och ska vara stolta över.

Men vi behöver bli bättre, inte minst på att sortera ut och återvinna fossila plaster. En kartläggning som vi genomförde tillsammans med Stockholms stad under år 2017 visade att enbart 15 procent av hushållens plastförpackningar sorterades ut.

Dessutom finns det tekniska utmaningar med att återvinna en del av det som sorteras, exempelvis när en förpackning består av många olika sorters plast. Därför går inte all plast som sorteras ut att materialåtervinna idag.

I samma utredning analyserade vi effektiviteten i olika möjliga åtgärder för att minska utsläppen från plast. Den viktigaste åtgärden är att minska användningen av fossil plast överhuvudtaget. Men det finns också stora möjligheter med att eftersortera avfallet maskinellt.

Därför arbetar vi för att kunna etablera en storskalig sorteringsanläggning vid Bristaverket, med kapacitet för 140 000 ton hushållsavfall per år. Där vill vi kunna sortera ut plast, metall och organiskt avfall så att de kan materialåtervinnas respektive rötas till biogas.

Tekniken som vi projekterar bygger på ljusdetektorer som kan särskilja olika sorters material, även i helt osorterat material. Potentiellt skulle det kunna öka mängden materialåtervinning flerfaldigt.

Vi behöver samarbeta över nationsgränserna

Idag tar vi det för givet att konsumtionsprodukter flödar över nationsgränser. Det som till slut blir avfall i Sverige kan ha tillverkats i ett annat land, baserat på komponenter från ett tredje och råvaror från ett fjärde. Ofta är kedjorna än mer komplexa. På samma sätt som globaliseringen har gjort det självklart att samarbeta om produktion utifrån våra lokala förutsättningar behöver vi hjälpas åt över nationsgränserna även med att hantera resten av kretsloppet.

Många av våra grannländer har inte lika goda förutsättningar som vi för att ta hand om sitt avfall. De har kanske inte fjärrvärme eller våra system för att sortera och återvinna hushållssopor. Det kommer ta tid för dem att bygga upp dessa system och till dess hamnar miljontals ton sopor på stora deponier. Vi i Sverige har möjlighet att hjälpa dem.

För varje ton avfall som vi behandlar hos oss istället för att de deponeras i sitt hemland minskar de globala fossila utsläppen med mellan 290 och 570 kilogram koldioxid. Minskningen kommer från tre källor: vi undviker utsläpp från deponier, vi ersätter fossila bränslen i den svenska fjärrvärmen och vi producerar el, som konkurrerar ut fossil elkraft i norra Europa.

I vissa länder är alternativet inte deponi utan kraftproduktion. Även då finns det stora fördelar med att vi hjälper till med hanteringen, eftersom vi använder en mycket större del av energiinnehållet då vi producerar både fjärrvärme och el ur samma mängd avfall.

Självklart gäller samma sak i andra länder som här hemma, att avfallet i första hand bör sorteras och materialåtervinnas. Det avfallsbränsle som vi importerar är inte heller hushållssopor utan framförallt sådant som inte gick att materialåtervinna.

Stockholm Exergi använder framförallt avfall från Storstockholm i våra anläggningar idag. Det är vår högsta prioritet, eftersom vårt lokala avfallssystem är beroende av oss. Men när vi har tillräckligt stor kapacitet kan vi även exportera våra behandlingstjänster till andra europeiska länder.

Våra anläggningar

Vi har två anläggningar där vi tar hand om avfall, i Brista och i Högdalen.

Ännu mer nyfiken? Läs mer och se våra källor: