Avfallsförbränning är en viktig del i den cirkulära ekonomin. 

Vi minskar både växthusgaserna och miljögifterna i naturen genom att använda avfall – som av olika anledningar inte kan eller bör materialåtervinnas – för att producera el och värme. På det sättet blir avfallsförbränning ett bra komplement till materialåtervinning och en del av den cirkulära ekonomin. Vi vill också bidra till att öka mängden avfall som sorteras ut för materialåtervinning och investerar därför i nya sorteringsanläggningar. 

För några decennier sedan lade vi i Sverige det mesta av vårt avfall på soptippar, så kallade deponier, men år 2002 infördes av goda skäl ett långtgående deponiförbud. Även EU har beslutat att sopbergens tid är förbi, men omställningen kommer att ta lång tid. I de flesta EU-länder läggs fortfarande soporna på hög. Det handlar om stora högar, i storleksordningen 100 miljoner ton per år.

Deponering är av tre viktiga skäl det sämsta möjliga sättet att ta hand om avfall. I soptippar där organiskt material deponeras skapas den aggressiva växthusgasen metan, som är 28 gånger kraftigare än koldioxid. Dessutom innehåller avfall tungmetaller och andra miljögifter som kan förgifta grundvatten och sjöar om det läcker ut. Slutligen innebär deponering i de allra flesta fall att avfallets potential som återvunnen råvara eller energi inte tas till vara.

Om deponi är det sämsta möjliga så är det bästa att aldrig skapa avfallet från första början. Däremellan finns det flera olika sätt att ta hand om avfallet där energiåtervinning enbart är en av flera möjligheter. Den så kallade avfallstrappan visar en hierarki mellan olika metoder.

Avfallsförbränning fungerar som samhällets njurar

Vi producerar inte bara värme och el i våra avfallseldade kraftvärmeverk. Vi ser också till att tungmetaller och andra farliga ämnen inte hamnar i naturen eller i nya produkter.

Redan när vi eldar avfallet brinner många giftiga och miljöfarliga organiska ämnen upp. Det som inte brinner upp, som tungmetaller, renar vi i flera steg där vi lyckas fånga allt utom en mycket liten andel. På så sätt kan man säga att våra anläggningar fungerar som samhällets njurar genom att farliga ämnen plockas bort från kretsloppet.

Funktionen som njurar kommer på lång sikt att bli allt viktigare. I takt med att samhället blir bättre på att sortera och materialåtervinna, kommer nämligen våra avfallsbaserade bränslen i allt högre grad bestå av sådant som inte kan eller bör återanvändas.

Sverige behöver bli bättre på återvinning

Sverige är ett av världens bästa länder på att hantera avfall. Det beror på att vi är bra på att sortera och återvinna både material och energi. Det är något vi alla bidrar till och ska vara stolta över.

Men vi behöver bli bättre, inte minst på att sortera ut och återvinna fossila plaster. En kartläggning som vi genomförde tillsammans med Stockholms stad under år 2017 visade att enbart 15 procent av hushållens plastförpackningar sorterades ut.

Dessutom finns det tekniska utmaningar med att återvinna en del av det som sorteras, exempelvis när en förpackning består av många olika sorters plast. Därför går inte all plast som sorteras ut att materialåtervinna idag.

I samma utredning analyserade vi effektiviteten i olika möjliga åtgärder för att minska utsläppen från plast. Den viktigaste åtgärden är att minska användningen av fossil plast överhuvudtaget. Men det finns också stora möjligheter med att eftersortera avfallet maskinellt.

Därför etablerar vi tillsammans med avfallsbolaget SÖRAB en storskalig sorteringsanläggning vid Bristaverket, med kapacitet för 140 000 ton hushållsavfall per år. Där kommer vi att sortera ut plast, metall och organiskt avfall så att de kan materialåtervinnas respektive rötas till biogas.

Vi behöver samarbeta över nationsgränserna

Idag tar vi för givet att konsumtionsprodukter flödar över nationsgränser. Det som till slut blir avfall i Sverige kan ha tillverkats i ett annat land, baserat på komponenter från ett tredje och råvaror från ett fjärde. Ofta är kedjorna än mer komplexa. På samma sätt som globaliseringen har gjort det självklart att samarbeta om produktion utifrån våra lokala förutsättningar behöver vi hjälpas åt över nationsgränserna även med att hantera resten av kretsloppet. Avfallsförbränning är en viktig del i den globala cirkulära ekonomin och Sverige har en stark position för att kunna bidra med en betydelsefull insats. 

Många av våra grannländer har inte lika goda förutsättningar som vi har för att ta hand om sitt avfall. De har kanske inte fjärrvärme eller system för att sortera och återvinna hushållssopor. Det kommer att ta tid för dem att bygga upp dessa system och till dess hamnar miljontals ton sopor på stora deponier. 

För varje ton avfall som vi behandlar hos oss istället för att de deponeras i sitt hemland minskar de globala fossila utsläppen med mellan 290 och 570 kilogram koldioxid. Minskningen beror på att vi undviker utsläpp från deponier, vi ersätter fossila bränslen i den svenska fjärrvärmen och vi producerar el, som konkurrerar ut fossil elkraft i norra Europa. Dessutom minskar avfallsförbränning användningen av jungfruliga råvaror.

I vissa länder är alternativet inte deponi utan kraftproduktion. Även då finns det stora fördelar med våra lösningar, eftersom vi använder en mycket större del av energiinnehållet då vi producerar både fjärrvärme och el ur samma mängd avfall.

Självklart gäller samma sak i andra länder som i Sverige, att avfallet i första hand bör sorteras och materialåtervinnas. Det avfallsbränsle som vi importerar är inte heller hushållssopor utan framförallt sådant som inte går att materialåtervinna.

Vi på Stockholm Exergi använder framförallt avfall från kommuner i Stockholmsregionen i våra anläggningar, eftersom vårt lokala avfallssystem är beroende av oss. Men när vi har tillräckligt stor kapacitet kan vi även exportera våra behandlingstjänster till andra europeiska länder.

Våra anläggningar

Vi har två anläggningar där vi tar hand om avfall, i Brista och i Högdalen.

Ännu mer nyfiken? Läs mer och se våra källor: