Bio-CCS, eller BECCS som det ibland kallas, är en sedan länge beprövad teknik. Bokstäverna står för bio-energy carbon capture and storage på engelska, och betyder kort och gott infångning och lagring av koldioxid. Det avgörande i sammanhanget är att koldioxiden kommer från biomassa, till exempel restprodukter från skogs- och sågindustrin som flis, grenar och toppar. Det är nämligen först då negativa utsläpp blir möjligt, och insamlingen innebär att andelen koldioxid i atmosfären minskar.

Idag testas tekniken för fullt i anslutning till kraftvärmeverket KVV8 i Värtan, och Karin Djurberg är en av många på Stockholm Exergi som räknar på vilka effekter en fullskalig anläggning skulle ha på produktionen och inte minst klimatet. Och det är långt ifrån första gången hon är involverad i den här typen av gröna omställningar.

Karins fokus ligger främst på den fullskaliga anläggningen och hon fungerar mer som ett bollplank vad gäller den forskningsanläggning man driver idag. Tillsammans med sina kollegor kommer hon bland annat med inspel på vad som kan vara viktigt att testa för att få kunskap om hur den fullskaliga anläggningen ska utformas.

Uträkningarna som görs kommer i sin tur att fungera som underlag för miljökonsekvensbeskrivning och är en del av ansökan om EU-stöd för den fullskaliga anläggningen. Att etablera tekniken i stor skala innebär en miljardsatsning och är ingenting som ska bekostas av fjärrvärmekunderna i Stockholm. När vi frågar Karin menar hon istället på att det är de större systemen som behöver samverka för att vi på riktigt ska kunna ställa om med ny teknik.

Idag har forskningsanläggningen i anslutning till KVV8 en liten kapacitet men målet är att ha en fullskalig anläggning på plats redan 2025 som årligen kan ta bort 800 000 ton koldioxid från atmosfären. Det är lika mycket som hela stockholmstrafiken släpper ut per år.