Den ryska invasionen av Ukraina har på ett smärtsamt sätt blottlagt att beroendet av fossil energi inte bara är ett klimatproblem. Årets Almedalsvecka präglas av energi- och råvarukrisen, hur den bäst bör hanteras. Efter två dagar i Visby framträder följande megatrender hos näringslivet:
• Tilliten till en framtida global stabilitet minskar. Oron för geopolitiska spänningar leder till att företag vill bygga nära och långsiktiga relationer med pålitliga partners för att säkerställa sina värdekedjor
• Vi behöver mer el – både effekt och energi – och vi behöver det mycket snabbt. Vi ska inte ställa olika teknologier mot varandra, och tillståndsprocesserna måste gå mycket snabbare
Vad politiken svarar på detta återstår att se. Energiministern lyfter nu målbilden ”mer av allt”: sol, vind, kraftvärme, fjärrvärme, biokraft och kärnkraft, och ledningar som kan föra energin till användarna.
Men debatten mellan partierna fastnar tyvärr i den enligt min uppfattning fiktiva frågan ”vindkraft eller kärnkraft”.
Så var det dags att summera årets Almedalsvecka, denna gång på plats efter två års uppehåll på grund av Covid-pandemin. Det som brukar kallas världens största demokratiska mötesplats för samhällsfrågor, där ministrar minglar med ideella organisationer och företag. Igår nåddes vi av nyheten om ett fruktansvärt knivdåd, som utförts mitt i hjärtat av denna öppna mötesplats. En människa är död, mördad, på öppen gata. Tankarna går förstås till offrets familj som den här Almedalsveckan nås av ett ofattbart och tragisk bud. Men även på vad detta kan betyda för Almedalen, som ju bygger på öppenhet och närhet, och just därför är så känsligt för den som vill sprida rädsla, och ersätta riktiga möten med tystnad eller ännu värre polariseringsmaskinen twitter.
Vi arrangerade under måndagen två seminarier genom företagsnätverket Hagainitiativet. Det ena handlade om hur den ryska invasionen av Ukraina, kriget 100 mil bort, påverkar hela EU:s energisystem och hur de åtgärder som nu vidtas innebär ett stort bakslag för klimatomställningen. Det är uppenbart att krispaketen som lanserats i Sverige och EU väcker reaktioner hos många, och ordet backlash lyftes av flera. Men jag var inte lika säker.
Att en totalitär stat invaderar sitt grannland är självklart ett bakslag och framför allt en enorm tragedi. Hela EU kastades in en existentiell kris. Många hade länge varnat för det stora beroendet av import av fossila bränslen, inte bara utifrån klimatskäl, och nu föll risken ut. Hur vi hanterar denna risk och vad vi lär oss av den kommer att ha avgörande betydelse inte bara för klimatfrågan. EU:s reaktion, att kortsiktigt med alla medel försöka komma ifrån beroendet av rysk gas och olja även om det innebär att användningen av fossil energi fortsätter, men samtidigt forcera omställningen mot hållbara energislag med lägre klimatpåverkan, kan verka motsägelsefull. Men utmaningen är enorm och hela klimatfrågan är beroende av en bred acceptans i hela samhället. En slutsats som jag tror alla kunde enas om är att krishanteringen i så hög grad som möjligt bör bestå av åtgärder som lindrar krisens omedelbara effekter för samhällsekonomin, men utan att skada trovärdigheten i den politik som långsiktigt behövs för en omställning mot ett mer robust energisystem med minskad klimatpåverkan. Det senare är inte minst nödvändigt för oss i näringslivet som baserar våra investeringar på en tillit till att klimatmålen ligger fast. Klimatkris hade vi redan innan kriget. Nationernas planer var långt från tillräckliga. Om denna kris blir ett bakslag, eller tvärtom en smärtsam spark i veka livet som skyndar på omställningen, återstår att se. Men nu råder det i alla fall fullständig enighet om att beroendet av fossil energi måste brytas snabbt.
Det andra seminariet handlade om hur mer cirkulära system kan bidra till minskat beroende av import av olika råvaror som är kritiska för vår livsmedelsförsörjning och industri. Även här vilade krisens skugga över samtalet. En rad goda exempel togs upp på hur vi kan stimulera återbruk, eller utvinna exempelvis fosfor och jordartsmetaller ur restprodukter som redan finns här, och få mer plast i kretslopp. Stockholm Exergis roll är onekligen speciell. Vår avfallsbehandling kommer in som ett av de allra sista stegen, men eftersom vi återvinner och producerar energi kommer vi samtidigt in allra först i värdekedjorna. Alla led behöver energi. Att vi arbetar med att utvinna nyttigheter även från våra egna restprodukter, askorna, är helt i linje med vad de flesta idag arbetar mot. Att vi dessutom skulle kunna fånga in 90 % av all koldioxid och upparbeta den till en sekundär råvara som till stor del dessutom är förnybar (CCU) är inte lika känt utanför mer tekniska fora. Efter seminariet fick jag många frågor om det. En spaning är att forskare tycks luta åt att frågan om avskild koldioxid ska lagras permanent för att åstadkomma kolsänkor, eller upparbetas till en sekundär råvara som kan ersätta fossila råvaror, bör avgöras från fall till fall. Det finns inget universellt svar. Men a och o är att producenter efterfrågar sekundära råvaror, och denna efterfrågan är idag för svag. Här, precis som på andra seminarier jag besökte, lyftes behovet av kvotplikt, det vill säga att nya varor och produkter till en ökande andel ska innehålla återvunnet material, samt ekodesign dvs att produkter från början görs för att material ska kunna återvinnas. Det finns nu förslag på kvotplikt på bordet inom EU och Sverige. Det blir spännande att se hur det utvecklas.
Återvinningsbranschen lyfter fram behovet av stora volymer av renare – det vill säga bättre separerade eller sorterade – materialflöden. Här blev det stundtals en uppfriskande diskussion om ansvar för sortering och utsläpp, och var gränsen går för hur mycket arbete, tid, energi och teknik som kan läggas på att separera material åt innan det går åt mer resurser än vi vinner.
Jag ser sammantaget hur vår framtida roll i den cirkulära ekonomin kan utvecklas till något mer och större än dagens energiåtervinning, en position där vi genom koldioxidinfångning kan skapa kretslopp av kolet som inte sorteras ut för effektiv materialåtervinning. Vi skulle kunna ta en viktig plats i den nya cirkulära ekonomin där hållbara cirkulära kolflöden är en helt avgörande del. Här finns mycket att göra. Aktörerna formerar sig nu och bygger i rask takt upp affärsmodeller där kostnaderna för minusutsläpp eller fossilfria material kan sväljas av slutprodukterna. Vi måste in i dessa ekosystem!
Så slutligen till energipolitiken. Det är valår, och det märks. Viljan till verkliga konstruktiva samtal verkar låg och någon bred energiöverenskommelse tror jag inte på förrän i bästa fall tidigast sent i höst. Mycket av debatten handlar om kärnkraft eller vindkraft. Bland kollegor i branschen tycker jag mig höra ett mått av irritation över detta. Det går ju att tycka att vi måste bygga ut vinden på ett hållbart sätt som hanterar lokala konflikter bättre, satsa på energilagringsteknik, vätgas och avancerade balanstjänster och samtidigt vårda dagens kärnkraft och fortsätta att undersöka och utveckla ny kärnkraftsteknologi så att det finns som en realoption om vi behöver den. En positiv förflyttning är att fjärrvärmen och kraftvärmen lyfts fram på ett annat sätt idag, i alla läger. Även när vi pratar elektrifiering. Förbränningsskatten på avfall är på väg att bli en skatt som ingen egentligen längre vill försvara, men jag längtar efter ett tydligt vallöfte från alla riksdagspartier att den ska avskaffas.
